kan vara det varsta som finns.

Vilken angest och panik jag brukar ha infor att borja pa ngt nytt. Aka ngnstans, borja pa ett nytt jobb eller ngt annat. Sedan nar jag val ar inne i det, sa trivs jag sa himla bra sa att jag grater nar det ar dags att avsluta det roliga.

Jobbet i Tarragona var precis sahar.. Jag var helt forstord innan, fattade inte varfor jag hade bestamt mig for att aka. Men efter de dar sju veckorna sa ville jag inte aka hem igen.

Och here we go again. Jag hade panik i somras for att jag visste att jag var tvungen att lamna allt och aka hit, till Barcelona. Jag var nara pa att ta ett sabbatsar och bara skjuta lite pa det..Kande mig inte redo och tyckte att allt bara kandes valdigt jobbigt. Under sommaren hade jag avslutat en till sak, kan vara ngt som jag kmr angra hela livet (som det kanns ibland), men det sags ju att man kan ga vidare en vacker dag.

Som tur var satt jag mig pa planet. Nu trivs jag sa bra som man bara kan gora..Livet ar helt underbart, verkligen. Jag och Emma pratade om det har igar, tanken pa att aka tillbaka till Linkoping. Det finns inte pa kartan.. Kommer att vara sa deprimerande sa att jag vet inte vad. Inte for att jag inte gillar Linkoping, men det gar bara inte att jamfora.

Vet varfor det ar sahar. Men tror det ar for att jag alskar tryggheten och har svart med osakerheten. Men pa senare tid har jag upptackt att man kan hitta trygghet i osakehet ocksa. Det sistnamnda forsvinner tillslut, och man har hittat en ny trygghet.

Och nu atergar vi till verkligheten, for jag ska ju faktiskt inte aka harifran annu :)

Ikvall gar jag en svang till Adriana.. Det ar fest for hennes rumskompis har fodelsedag. Hon bor ganska nara mig sa det ar skont..Tror dock att det blir lugnt ikvall utan utgang. Men har lart mig att man aldrig vet riktigt sakert.. Sa man ska val aldrig saga aldrig.

Puss