Måste vara storstadspojken! Blondinbellas man.

Först det där med att tossingen är hungrig.

Och nu det här. Om sorkäventyr. He he he he he he :-)

Ni kommer ihåg hur det var att gå i högstadiet. Man var på gränsen mellan barn och halvvuxen så allt man gjorde och sa riskerade att bli fel och det var en hårfin gräns vad som var okej och inte. Ni vet att jag har ett väldigt stort djurintresse. Det är så stort att jag ibland inte inser att de flesta andra människor inte bryr sig om att laxhajar kan hoppa över vattenytan eller att vithajar emigrerar mellan Sydafrika och Australien.

I sjunde klass i högstadiet lärde jag mig en smärtsam läxa om att jag ibland ska hålla tyst om mina absolut nördigaste tankar. Där mina föräldrar bor finns det massvis med sorkar och jag var nyfiken på hur de såg ut på nära håll. Jag berättade för mina vänner med djup inlevelse om min plan, jag ville höra om någon ville följa med på mitt spännande sorkäventyr. När jag avslutat min långa utläggning så blev det knäppt tyst i kompisgänget. Sedan började alla gapskratta, jag förstod inte varför.

Vid varje tillfälle efter denna händelse när jag hamnade i dispyt med en vän som hört om mina sorkfantasier. Så använde de denna akilleshäl emot mig. Det gick så långt att de bara behövde säga sork, då tystnade jag och rodnade. Under hela högstadiet var jag livrädd för att höra ordet sork.

Trots detta har jag fortfarande inte lärt mig. När jag började på juristlinjen vad tror ni det första jag pratade om bland mina nyvunna vänner? Just det djur - vithajar och jag kände att samma pinsamma tystnad spred sig som en tyst pest.

herr sork




Nej nu är det nog dags att sova.

Kram